Livet rullar på.

Bloggen blir ännu mer lidande än förut. Har varken tid eller lust att uppdatera.
Men ändå så vill jag skriva ner tiden med Wilma för att kunna läsa när hon blir större. Som jag har gjort med Nellies bebis-tid.Får försöka plita ner några inlägg då och då iallafall. Så både jag och ni har att läsa :)

Wilma växer så det knakar. Hon väger nu 4180 och mer hoppas vi på när vi ska väga på fredag igen =) Hon är en väldigt snäll och lugn bebis. Nöjd för det mesta och sover väldigt bra, även på nätterna. Än så länge. Får kanske njuta så länge det varar, för det kan ändras fort.
Enda "problemet" vi har är att hon blir lätt övertrött på kvällarna. Mellan ca 19 och 22, även senare så är hon svårsövd och har väldigt svårt att komma till ro. Hon är fruktansvärt nyfiken också, så det ska kikas på allt. Och det enda som skulle funka är ett kolsvart rum, och hur lätt är det på sommaren?
Ikväll somnade hon dock vid 20-isch och sover än. Det verkar som att hon inte blir övertrött ikväll ;) Kanske var för att jag faktiskt väckte henne lite tidigare än hon brukar vakna på eftermiddagarna. :) Får prova det imorgon med, om det fungerar ikväll =)

Nellie då? Hon finner sig bra i rollen som storasyster, men det är nog inte lätt att dela med sig av uppmärksamheten. Hon är ju van att få all sån. Men hon tycker om Wilma och är väldigt snäll och go mot henne.
Sen får hon sina känslostormar och skriker på mig och Christian. Oftast när vi pratar med henne om något, eller säger ifrån att "så får vi inte göra", så springer hon ifrån oss och skriker "Jaaaag viiiilll iiiintteeeee". Väldigt tråkigt med detta skrikandet och vrålandet.
Sen är hon väldigt känslig till och från och kan bli ledsen innan man ens säger något. Lite lättstött kan man nog beskriva det som.
Försöker få henne och prata istället för att skrika/gråta. Men det går sådär. Men det blir väldigt jobbigt för alla, t.ex. kompisar, oss, släktingar, men framför allt för henne själv. Jag vet inte riktigt hur jag ska hjälpa henne att hantera alla känslorna alla gånger. Fy vad svårt det är att vara förälder ibland!
Vi får försöka ha i åtanke att hon faktiskt inte är 3 år fyllda än. Men det är svårt ibland eftersom hon är så försigkommen. Hon känns så mycket äldre än 3 år ibland.
Stackars liten. Det är inte lätt alla gånger. Vi får ta en dag i taget och hoppas att vi kan rida ut stormarna i lugn och ro :)
Och nej, hon blir inte utan uppmärksamhet. Vi hinner leka, rita, pyssla, gå ut och leka och allt det där i och med att Wilma är en lugn och nöjd bebis. Men har ni tips på hur man kan "hantera" en 3-årings känslostormar, blandat med att hon försöker bli självständig (trots har jag hört att det kallas också ;P), mottages dom tacksamt =)

Är lite lättare nu när jag inte är själv hemma faktiskt. Jag blir inte ensam om "fajterna". Vi är två som kan dela på oss lite. Christian har äntligen kunna ta ut sina 10 pappa-dagar så han är hemma till början av augusti! Det är inte fy skam =)
Frågan är hur trött jag kommer vara på honom innan han börjar jobba igen? ;) Haha. <3

Nu ska jag glo på tv innan sängen! :)

3 har blivit 4. <3

Den 19 juni blev vi äntligen 4. Lilla Wilma bestämde sig för att äntligen titta ut till oss. 
Som vi har väntat! <3

Dagen hon kom så vaknade jag vid 5-tiden med ryggvärk. Har haft det till och från under hela graviditeten så brydde mig inte så mycket först. Försökte somna om och det var lönlöst. Värkte konstant. 
Ringde förlossningen vid 6.45 och berättade hur jag kände och att det kom oregelbundet med "värkar". Barnmorskan jag pratade med tyckte nog att jag skulle avvakta och se hur det kändes längre fram under morgonen. Varm dusch och panodil. 
Jag hade ett inbokat besök hos MVC vid 10.30 (som jag inte ens ville på) men det tyckte inte barnmorskan att jag skulle försöka "hålla ut" till. Utan jag skulle ta det som det kommer och det kunde gå fort, menade hon på. 
Jag gick in och tog den där duschen och panodil, men kände inte att det hjälpte något alls. 
Ringde mamma så hon fick komma ner och göra sig beredd på att stanna hemma med Nellie. Vid 8-tiden var hon hör och då började det göra riktigt ont till och från. Jag hade inte en tanke på att ta tid på värkar eller något utan jag la mig i sängen och tänkte att jag kanse kunde vila en stund. Men tji fick jag. Christian och Nellie var mysiga och försökte kramas lite. Låg alla tre i sängen och myste. 
8.45 ringde jag förlossningen och sa att jag ville komma in. Jag vågade inte vara hemma längre, eftersom det gick så fort med Nellie. 
På vägen in så ringde vi dom närmaste och vi var på plats 9.35. In på förlossningen och skulle få ta en sån där kurva för värkarna. Barnmorskan frågade mig om hon skulle sätta den först eller om hon skulle undersöka och jag tyckte att hon kunde undersköka hur mycket jag öppnat mig och så där. 
9 cm var jag öppen när vi kom in på förlossningen. Tänk om jag hade stönat mig lite till och stannat hemma? 

Hela händelseförloppet på förlossningen gick fort, väldigt fort. Dom hjälpte till och ta hål på hinnorna, det gick över i krystvärkar. Dom fick sätta en elektrod på Wilmas huvud för att se hennes puls. Dom var lite oroliga över det eftersom den inte ändrade sig något i samband med värkarna. Utan hon låg stadigt på ca 140, värk eller inte. 
Dom tog även ett mjölksyreprov för att kolla syresättningen. 
Jag änvände mig av lustgas även denna gången, men jag fick lägga bort den halvägs igenom för jag blev alldeles groggy och orkade inte riktigt trycka på ordentligt. Man tappar lite kraft när man blir "full". 
10.35 är hon ute. 

Jag har världens bästa partner, sambo och pappa till mina barn. Han är en klippa! Vad skulle jag göra utan min älskade Christian? <3 Lugn och trygg! 
På vägen in så körde han väl kanske lite fort. Men tur var väl det ändå. ;) 
Jag hade fått för mig att det skulle bli värre smärta och att det inte var så nära ändå. Så jag sa till honom att det var lugnt, han behövde inte köra så fort. Men han märkte tydligen på mig att det gjorde ondare än sist ;) 

 

Vi fick tillbringa 3 dagar på avd. 11 (neonatalen) då lilla Wilma hade lågt blodsocker när hon föddes. Det blev stabilt redan dagen efter men vi blev kvar ett par dagar ändå så jag kom igång med amningen och vi var säkra på att sonden inte skulle behövas. 
Vi var tvungen att få fart på bröstmjölken eftersom vi/dom matat henne med sond och då skulle vi komma ikapp. Det jobbigaste var att inte kunna träffa Nellie, förutom torsdagen då hon kom in och hälsade på oss. Hon greppade inte riktigt att det var hennes lillasyster som låg i sängen bredvid mig. Hon pelade på henne och utbrast "Åh, vilken fin bebis" <3 Men sa att lillasyster låg kvar i magen. När jag då svarae henne att det var lillasyster som kommit ut så pekade hon på min, då svullna, mage och sa: "Är det en till?". Härliga unge! <3
Lördagen fick vi åka hem, för då tyckte läkaren att jag kunde lika gärna sitta hemma och amma än att sitta där. 
Det var så skönt att få komma hem! Hem till familjen! <3
 
Så, nu är det lite skrivet om hur det gick till. 
Kommer antagligen uppdatera inlägget allt eftersom, samma med inlägget om när Nellie föddes. För det är saker man kommer ihåg allt eftersom som man gärna vill ha kvar. :)
Ni får hålla till godo med det här så länge. :)

God kväll!  

Fröken C

Mina tankar, mitt liv och dess pusselbitar!

RSS 2.0