Bloggandet börjar kännas som om jag kommer att klara av att göra, fast ibland kanske det inte verkar vettigt för någon annan än mig själv. Men så blir det ibland!

Jag är ju lite som jag är, och det är konstigt att alla (nästan) klarar av att umgås med mig, och inte ber mig dra så långt jag bara kan! Även om jag beter mig som en patetisk liten människa ibland, så menar jag bara väl, men jag vet att jag också gör andra människor irriterade och sårar nog mer än jag gör nytta ibland!
Jag tror att jag har mycket kvar att ta igen. (ännu en mening som bara jag vet innebörden i).

Ska nog inte ens skriva blogg när huvudet är fullt av tankar, men jag vill ju inte heller lägga alla mina problem på någon annan. Så ont vill jag ingen. Men som vanligt så klarar jag av det mesta själv.

Nej nu ska jag nog lägga mig och drömma mig bort till mitt sagoland!

Hejda!