Älskade unge!

Den 1/11-15 blev dagen då Alexander valde att det skulle vara hans dag. Så efterlängtad.
Jag har inte skrivit något under hela graviditeten och inte heller på lång tid innan det. Men nu tänkte jag iallafall dela med mig av dagen då vår son föddes. Det är något jag vill ha kvar och jag har ju skrivit sammanfattade inlägg om våra döttrars förlossningar så jag tänker göra detsamma med Alexanders.
 
Det började egentligen med en sån där känsla i kroppen dagen innan. Ni vet. Man känner sig lite konstig i kroppen. Men det kopplade jag inte ihop med att förlossningen skulle starta dagen efter. Hade lite småont på kvällen när jag skulle sova, men jag trodde att det bara var onda förvärkar, för det har jag haft en hel del denna gången. "Förvärkarna" gick över och jag kunde somna och sov riktigt gott på natten. Vaknade runt 5-tiden och det gjorde lite ont. Trodde det var för att jag var så fruktansvärt kissnödig så jag trodde det skulle gå över.
 
Det molade på med lite värk i ryggen och onda sammandragningar. Väldigt oregelbundet men jag började ana att det hade dragit igång samtidigt som jag trodde att han skulle luras och dra ut massor på det. Christian hade sovmorgon så honom ville jag ju inte väcka förrän det blivit riktigt illa. Det hann det inte bli hemma som tur var.
 
Ringde förlossningen vid 10.40 och berättade om mina onda värkar och berättade även att jag prövat med panodil och det hade inte hjälpt mig ett dugg. Vi bestämde att jag skulle komma in för en kontroll. Dels för att jag var så rädd för att det skulle gå lika fort som med Wilma och sen vill jag nog faktiskt vara på plats för lustgasen ifall det skulle blir jobbigt med värkarna.
 
Ringde till mamma och berättade att hon skulle få fullt upp för Nellie och Wilma skulle komma inom kort. Hur snälla som helst var dom, inget värre krångel att få på sig kläder och ta med "mormor-väskorna" och bli lämnade där.
 
Klockan 12 var vi vid förlossningen. 3 cm öppen. Jag trodde nog att vi skulle få åka hem igen och var faktiskt lite nervös för det tills jag fick det där fina armbandet som visar att man är inlagd. Vi fick hjälp av barnmorskan som gjort rutinultraljudet och hon hade en underbar barnmorskestuderande med sig. Kände mig riktigt ompysslad av dom eftersom studenten var in väldigt ofta och kollade av hjärtljud och så. Jag låg med CTG-maskinen kopplad i ca 1,5 timme, tills dom var nöjda med Alexanders hjärtljud, det var lite högt bortemellan.
Jag vet inte riktigt vad klockan var med kanske vid 16-16.30 så var jag öppen 5-6 cm. Efter det så började det göra fruktansvärt ont. Jag stod och vaggade med lustgasen klistrade och lutad över ett sånt där "gå-bord" eller vad det nu heter. Tillslut fick jag lägga mig ner i sängen. Vände mig på sidan mot Christian, min älskade klippa, och klistrade fast lustgasen mot ansiktet. Ville inte, och orkade inte, ta bort den. Det gjorde så ont. Det kändes som det brann ut i höfterna och det fanns inte lugn mellan värkarna för att ta en paus. Det gick i ett!
 
18.01 gick vattnet. Denna gång behövde jag inte hjälp att ta hål på hinnorna. Det var en märklig känsla när vattnet gick. Jag var inte beredd. Direkt gick det över i ordentliga krystvärkar.
Det krävdes inte lång tid för mig och våran fina pojke.
 
18.08 är han född!
Fina Alexander! <3
 
Det här är en hafsig sammanfattning. Det finns så mycket mer som ska stå med men som kommer allt eftersom. Ni får, precis som med flickornas, hålla till godo med det här sålänge. Jag kommer heller inte ihåg allt. Det finns lite luckor. Smärtan och lustgasen har nog filtrerat bort lite, men det kommer kanske igen.
 
Annars så är Alexander en väldigt lugn och snäll liten grabb. Han äter, sover och är vaken och nöjd däremellan. Så himla snäll! Sover ganska lång pass och äter riktigt bra. Idag var vi till BVC och han hade gått upp lite över 200 gram på en vecka. Godkänt! :)
Nellie och Wilma är så stolta storasystrar och det är underbart vad snälla dom är mot sin lillebror. Dom kivas väldigt mycket sinsemellan och för massa väsen, men dom är fortfarande gudomliga mot Alexander.
 
Är lyckligt lottad med min lilla, fina familj! Jag känner mig hel.
 
Nu ska liten matas.
Kanske hörs snart igen. Vem vet?

Fröken C

Mina tankar, mitt liv och dess pusselbitar!

RSS 2.0