Den 1/11-15 blev dagen då Alexander valde att det skulle vara hans dag. Så efterlängtad.

Jag har inte skrivit något under hela graviditeten och inte heller på lång tid innan det. Men nu tänkte jag iallafall dela med mig av dagen då vår son föddes. Det är något jag vill ha kvar och jag har ju skrivit sammanfattade inlägg om våra döttrars förlossningar så jag tänker göra detsamma med Alexanders.

 

Det började egentligen med en sån där känsla i kroppen dagen innan. Ni vet. Man känner sig lite konstig i kroppen. Men det kopplade jag inte ihop med att förlossningen skulle starta dagen efter. Hade lite småont på kvällen när jag skulle sova, men jag trodde att det bara var onda förvärkar, för det har jag haft en hel del denna gången. "Förvärkarna" gick över och jag kunde somna och sov riktigt gott på natten. Vaknade runt 5-tiden och det gjorde lite ont. Trodde det var för att jag var så fruktansvärt kissnödig så jag trodde det skulle gå över.

 

Det molade på med lite värk i ryggen och onda sammandragningar. Väldigt oregelbundet men jag började ana att det hade dragit igång samtidigt som jag trodde att han skulle luras och dra ut massor på det. Christian hade sovmorgon så honom ville jag ju inte väcka förrän det blivit riktigt illa. Det hann det inte bli hemma som tur var.

 

Ringde förlossningen vid 10.40 och berättade om mina onda värkar och berättade även att jag prövat med panodil och det hade inte hjälpt mig ett dugg. Vi bestämde att jag skulle komma in för en kontroll. Dels för att jag var så rädd för att det skulle gå lika fort som med Wilma och sen vill jag nog faktiskt vara på plats för lustgasen ifall det skulle blir jobbigt med värkarna.

 

Ringde till mamma och berättade att hon skulle få fullt upp för Nellie och Wilma skulle komma inom kort. Hur snälla som helst var dom, inget värre krångel att få på sig kläder och ta med "mormor-väskorna" och bli lämnade där.

 

Klockan 12 var vi vid förlossningen. 3 cm öppen. Jag trodde nog att vi skulle få åka hem igen och var faktiskt lite nervös för det tills jag fick det där fina armbandet som visar att man är inlagd. Vi fick hjälp av barnmorskan som gjort rutinultraljudet och hon hade en underbar barnmorskestuderande med sig. Kände mig riktigt ompysslad av dom eftersom studenten var in väldigt ofta och kollade av hjärtljud och så. Jag låg med CTG-maskinen kopplad i ca 1,5 timme, tills dom var nöjda med Alexanders hjärtljud, det var lite högt bortemellan.

Jag vet inte riktigt vad klockan var med kanske vid 16-16.30 så var jag öppen 5-6 cm. Efter det så började det göra fruktansvärt ont. Jag stod och vaggade med lustgasen klistrade och lutad över ett sånt där "gå-bord" eller vad det nu heter. Tillslut fick jag lägga mig ner i sängen. Vände mig på sidan mot Christian, min älskade klippa, och klistrade fast lustgasen mot ansiktet. Ville inte, och orkade inte, ta bort den. Det gjorde så ont. Det kändes som det brann ut i höfterna och det fanns inte lugn mellan värkarna för att ta en paus. Det gick i ett!

 

18.01 gick vattnet. Denna gång behövde jag inte hjälp att ta hål på hinnorna. Det var en märklig känsla när vattnet gick. Jag var inte beredd. Direkt gick det över i ordentliga krystvärkar.

Det krävdes inte lång tid för mig och våran fina pojke.

 

18.08 är han född!

Fina Alexander! <3

 

Det här är en hafsig sammanfattning. Det finns så mycket mer som ska stå med men som kommer allt eftersom. Ni får, precis som med flickornas, hålla till godo med det här sålänge. Jag kommer heller inte ihåg allt. Det finns lite luckor. Smärtan och lustgasen har nog filtrerat bort lite, men det kommer kanske igen.

 

Annars så är Alexander en väldigt lugn och snäll liten grabb. Han äter, sover och är vaken och nöjd däremellan. Så himla snäll! Sover ganska lång pass och äter riktigt bra. Idag var vi till BVC och han hade gått upp lite över 200 gram på en vecka. Godkänt! :)

Nellie och Wilma är så stolta storasystrar och det är underbart vad snälla dom är mot sin lillebror. Dom kivas väldigt mycket sinsemellan och för massa väsen, men dom är fortfarande gudomliga mot Alexander.

 

Är lyckligt lottad med min lilla, fina familj! Jag känner mig hel.

 

Nu ska liten matas.

Kanske hörs snart igen. Vem vet?

Den 19 juni blev vi äntligen 4. Lilla Wilma bestämde sig för att äntligen titta ut till oss. 
Som vi har väntat! <3

Dagen hon kom så vaknade jag vid 5-tiden med ryggvärk. Har haft det till och från under hela graviditeten så brydde mig inte så mycket först. Försökte somna om och det var lönlöst. Värkte konstant. 
Ringde förlossningen vid 6.45 och berättade hur jag kände och att det kom oregelbundet med "värkar". Barnmorskan jag pratade med tyckte nog att jag skulle avvakta och se hur det kändes längre fram under morgonen. Varm dusch och panodil. 
Jag hade ett inbokat besök hos MVC vid 10.30 (som jag inte ens ville på) men det tyckte inte barnmorskan att jag skulle försöka "hålla ut" till. Utan jag skulle ta det som det kommer och det kunde gå fort, menade hon på. 
Jag gick in och tog den där duschen och panodil, men kände inte att det hjälpte något alls. 
Ringde mamma så hon fick komma ner och göra sig beredd på att stanna hemma med Nellie. Vid 8-tiden var hon hör och då började det göra riktigt ont till och från. Jag hade inte en tanke på att ta tid på värkar eller något utan jag la mig i sängen och tänkte att jag kanse kunde vila en stund. Men tji fick jag. Christian och Nellie var mysiga och försökte kramas lite. Låg alla tre i sängen och myste. 
8.45 ringde jag förlossningen och sa att jag ville komma in. Jag vågade inte vara hemma längre, eftersom det gick så fort med Nellie. 
På vägen in så ringde vi dom närmaste och vi var på plats 9.35. In på förlossningen och skulle få ta en sån där kurva för värkarna. Barnmorskan frågade mig om hon skulle sätta den först eller om hon skulle undersöka och jag tyckte att hon kunde undersköka hur mycket jag öppnat mig och så där. 
9 cm var jag öppen när vi kom in på förlossningen. Tänk om jag hade stönat mig lite till och stannat hemma? 

Hela händelseförloppet på förlossningen gick fort, väldigt fort. Dom hjälpte till och ta hål på hinnorna, det gick över i krystvärkar. Dom fick sätta en elektrod på Wilmas huvud för att se hennes puls. Dom var lite oroliga över det eftersom den inte ändrade sig något i samband med värkarna. Utan hon låg stadigt på ca 140, värk eller inte. 
Dom tog även ett mjölksyreprov för att kolla syresättningen. 
Jag änvände mig av lustgas även denna gången, men jag fick lägga bort den halvägs igenom för jag blev alldeles groggy och orkade inte riktigt trycka på ordentligt. Man tappar lite kraft när man blir "full". 
10.35 är hon ute. 

Jag har världens bästa partner, sambo och pappa till mina barn. Han är en klippa! Vad skulle jag göra utan min älskade Christian? <3 Lugn och trygg! 
På vägen in så körde han väl kanske lite fort. Men tur var väl det ändå. ;) 
Jag hade fått för mig att det skulle bli värre smärta och att det inte var så nära ändå. Så jag sa till honom att det var lugnt, han behövde inte köra så fort. Men han märkte tydligen på mig att det gjorde ondare än sist ;) 

 

Vi fick tillbringa 3 dagar på avd. 11 (neonatalen) då lilla Wilma hade lågt blodsocker när hon föddes. Det blev stabilt redan dagen efter men vi blev kvar ett par dagar ändå så jag kom igång med amningen och vi var säkra på att sonden inte skulle behövas. 

Vi var tvungen att få fart på bröstmjölken eftersom vi/dom matat henne med sond och då skulle vi komma ikapp. Det jobbigaste var att inte kunna träffa Nellie, förutom torsdagen då hon kom in och hälsade på oss. Hon greppade inte riktigt att det var hennes lillasyster som låg i sängen bredvid mig. Hon pelade på henne och utbrast "Åh, vilken fin bebis" <3 Men sa att lillasyster låg kvar i magen. När jag då svarae henne att det var lillasyster som kommit ut så pekade hon på min, då svullna, mage och sa: "Är det en till?". Härliga unge! <3
Lördagen fick vi åka hem, för då tyckte läkaren att jag kunde lika gärna sitta hemma och amma än att sitta där. 
Det var så skönt att få komma hem! Hem till familjen! <3

 

Så, nu är det lite skrivet om hur det gick till. 
Kommer antagligen uppdatera inlägget allt eftersom, samma med inlägget om när Nellie föddes. För det är saker man kommer ihåg allt eftersom som man gärna vill ha kvar. :)
Ni får hålla till godo med det här så länge. :)

God kväll!