Den 1: augusti förändrades våra liv. Det gjorde det egentligen den dagen vi fick reda på att vi skulle ha barn.
Men 1:a augusti blev det verklighet. Våran älskade Nellie kom till världen och jag har aldrig varit lyckligare. Vi har väntat så länge på att hon skulle komma. En hel evighet känns det som. Det bästa som någonsin hänt mig är Nellie och Christian. Vad skulle jag göra utan dom? <3

Dagen hon kom så började det med att jag trodde att jag börjat läcka vatten och hade som ett band av konstant molande värk i ryggen. Så jag ringde till förlossningen vid 10.15 och dom trodde att det kunde vara slemproppen som skulle gå, så jag skulle avvakta ett par timmar och sen ringa tillbak för att checka av. Så medans raringen gick och la sig eftersom han jobbat natten så gick jag hem till Åsa för att få lite sällskap. Vi spelade yatzy och åt paj :) Inga fel det inte. Det började göra mer och mer ont, och nu kändes det som kraftig mensvärk till och från. Ringde förlossningen igen vid 13.00 och då sa hon att jag fick komma in för en kontroll ifall det var vattnet som läckte eller om det var något annat. Så vid 13.30 väckte jag Christian. Hade inte så himla bråttom eftersom jag trodde det var slemproppen och inget annat så jag sa till Christian att hann kunde äta frukost i lugn och ro och ta en dusch om han ville medans jag packade BB-väskan som jag skulle gjort för längesen, packade inte så mycket eftersom jag trodde att vi skulle åka hem igen. 15.30 var vi inne i K-stad på förlossningen och dom sätte en sån där mätgrej på magen på mig för att mäta värkarna, för på vägen till K-stad så var det 5-6 minuter mellan varje. Men det hade sjunkit till 3 minuter mellan varje och när hon undersökte mig vid 16.00 så hade jag redan öppnat mig 5 cm. Ville inte och kan inte ha annan bedövning än lustgas, och den var hemsk innan jag lärde mig andas rätt i den där nedrans masken. 18.45 så gick värkarna över i krystvärkar och det var dax att börja trycka på. Den smärtan var mer hanterlig än värkarna innan, men det var jobbigt och barnmorskan fick hjälpa mig att ta hål på fosterhinnan. 20.11 kom hon äntligen ut, efter mycket om och men :) Och vilken lättnad det var när hon väl kom ut. :)

Christian var alldeles underbar, han baddade mig med kalla handdukar och var helt lugn genom hela förlossningen. Jag hade inte klarat det utan honom. Tack älskling för att du finns! :)

Det var väl en snabbversion av hur det gick till på våran förlossning. Är det något mer ni vill veta så får ni fråga :)
Mina älsklingar ligger och sover lite dom, men nu hör jag min lilla älskling gnälla. Är nog dax för mat nu :)

Hejda!